Idag är det på pricken en månad sen jag hoppade på planet på Arlanda med världens konstigaste känsla i magen. En månad sen jag hoppade av planet i DC, utmattad. Månaden kunde lika gärna ha varit tre månader för jag har hunnit uppleva otroligt mycket under tiden. Månaden kunde lika gärna ha varit två veckor för tiden har gått snabbt.
Jag är smått förundrad över hur snabbt jag har anpassat mig till mitt collegeliv. Jag trodde att jag skulle gå under av hemlängtan de första veckorna, kanske t.o.m de första månaderna. Men hittils har det varit lugna gatan. Jag saknar såklart er där hemma men det har inte varit något tillfälle då jag har önskat att jag hellre skulle vara hemma än där jag är (förutom vissa tidiga mornar när det hade varit skönt att vakna upp i min egen säng=ett mirakel till säng jämfört med collegesängen). Det låter förmodligen lite överdrivet, klyschigt positivt. Men jag är själv förvånad över att jag hanterar Atlant-avståndet hemifrån så pass avslappnat. Hittils njuter jag av tiden här så mycket mer än vad jag någonsin gjorde under mina tre veckor långa språkresor i högstadiet.
Jag kan helt ärligt och helt nöjt säga: Jag trivs här. Hoppas de kommande 8.5 månaderna blir lika bra.
Det känns oändligt skönt att veta att du har det bra och trivs. Men det är ändå så att det är väldigt tomt efter dig härhemma. Vi gör vårt bästa både pappa och jag för att minska tomrummet. Men vi saknar dina diskussioner,skratt, syrliga kommentarer och din goda mat. Vi ses om 5 veckor. Längtar!!!! Kram
SvaraRaderaJag älskar dig mamma. Och om ett år ska jag påminna dig om att du en gång i tiden saknade mina syrliga kommentarer. Puss!
SvaraRadera