Borta i tio månader, jag? Nej..

Det är ju lustigt det där att man kommer hem efter så lång tid och så känns det som man aldrig lämnat. Hade en fin liten skara på Arlanda att krama om när jag tillslut landade. Inte kändes de annorlunda.

Vägen hem kom jag fortfarande ihåg. Vissa förändringar hade visserligen skett på huset men det smältes på 30 sekunder. Hur man kör manuellt växlad bil kom jag ihåg efter 20 sekunder, det var så lång tid det tog för mamma att förklara att bromspedalen inte är kopplingspedalen.

Vi-affären var sig lik och Friskispasset som jag otroligt nog tog mig igenom hade samma gamla stammisar som vanligt. Har jag någonsin sovit i någon annan säng än den välbekanta som jag straxt trött ska stupa i?

Det är lustigt det där hur tio månader plötsligt kan kännas som en vecka. Men lite skönt är det kanske.

Såhär sista kvällen

I eftermiddags återvände vi från ett trevligt dygn i Philadelphia hos kusin Calle där jag träffade Benjamin Franklin. Efter en hummermiddag har jag nu gjort en preliminär packning. Återstår bara invägning imorgon, garanterat övervikt men den dagen den sorgen. Imorgon alltså.

Det börjar sjunka in att jag faktiskt flyger hem imorgon. Att jag nu ligger i sängen för att sova min sista natt i detta landet som jag har spenderat de senaste tio månaderna i. Just nu känns det inte alls särskilt sentimentalt, de flesta andra GRSPare är redan hemma och jag har ju redan sagt hej då till Georgia.

Men imorgon 23.15 svensk tid så bär det av, snart återser jag min kärlek, Stockholm. Jag har ju ändå haft tio månader på mig att tänka över vårt förhållande.

Mot Philly!

Kort lägesrapport. Allt rullar på här i huvudstaden, traditionsenlig lunch på Världsbanken igår samt kort fika med några av mina Wesleyankompisar. En sista dos av Georgia.

Idag åker vi till Philadelphia för att hälsa på kusin Calle. Så får man bocka av en ännu en stad på den amerikanska kartan. Åter i DC imorgon.

Over and out.

Cirkeln är sluten

Så är jag tillbaka där jag började. För 9.5 månader sedan landade jag i Washington DC och spenderade en vecka hos Åke och Anita, nervöst spänd inför nedresan till Georgia. Nu är jag tillbaka för fem inte lika nervösa men något spända dagar innan hemresan. Förutsatt att den Isländska vulkanen lugnar ner sig. Vad har Island någonsin bidragit till världen med??

Snart är jag hemma, men jag fattar det inte riktigt. Ännu.

Det känns ju som igår jag stod där framför Capitoleum och försökte få till ett vettigt foto.

En sista natt i min hemstat Georgia

Så har min sista dag i min älskade persikostat nått sitt slut. Med en jetlagad far snusande bredvid kan jag konstatera att det är smått ofattbart att jag imorgon bitti kör iväg från mitt hem sedan tio månader tillbaka. Bättre sista dag kunde jag dock knappast fått. Började med en springtur i de välbekanta kvarteren, följde upp med ett besök i kyrkan med Laura som som vanligt spelade piano till kyrkokören.

Efter det blev det en sista dos av southern soul food genom lunch på S&S Cafeteria. Oväntat tidigt dök så fadern upp och det blev några timmar i skuggan på verandan för uppdatering om senaste nyheter.

Nu är jag mätt och belåten efter en god middag på bra restaurang och Steves farligt goda chokladbakelser. Kvällen avslutades även den på verandan.

Jag skulle gärna ha tagit med mig hela familjen Bell hem till Sverige, men imorgon är det dags att säga hej då. Jag ser inte alls fram emot det. Men å andra sidan så finns det väl ett liv utanför Georgia också. Tro det eller ej.

Dommedag vid poolen

Vi spenderade denna dommedag hos Lauras syster Angelas familj. Poolhäng, grillning, frozen margaritas, chips och salsa. Det är ju riktigt varmt i Georgia vid det här laget. En sådär 35 grader i skuggan. Kunde inte ha spenderat jordens sista dag på bättre sätt. Men så blev ju klockan över 6 pm, och inget hände. Nähäpp. Nu får vi väl vänta till nästa förutsagda dommedag, 2012.

Imorgon är min sista dag i Georgia. Smått hisnande att tänka sig. Då kommer pappa Lönnberg hit och får äta sista måltiden med familjen Bell. Kul! Jag kommer att sakna denna familjen riktigt rejält. Dock känns det som att jag är rätt säker på att jag kommer att se dem igen. Så får det bli!

The Bible Guarantees it

På stora skyltar över hela södern har vi under året kunnat läsa att den 21a maj är dooms day och världen kommer att gå under. Meddelandet har undertexten The Bible Guarantees It.
Så idag håller vi andan och ser vad som händer.