Borta i tio månader, jag? Nej..

Det är ju lustigt det där att man kommer hem efter så lång tid och så känns det som man aldrig lämnat. Hade en fin liten skara på Arlanda att krama om när jag tillslut landade. Inte kändes de annorlunda.

Vägen hem kom jag fortfarande ihåg. Vissa förändringar hade visserligen skett på huset men det smältes på 30 sekunder. Hur man kör manuellt växlad bil kom jag ihåg efter 20 sekunder, det var så lång tid det tog för mamma att förklara att bromspedalen inte är kopplingspedalen.

Vi-affären var sig lik och Friskispasset som jag otroligt nog tog mig igenom hade samma gamla stammisar som vanligt. Har jag någonsin sovit i någon annan säng än den välbekanta som jag straxt trött ska stupa i?

Det är lustigt det där hur tio månader plötsligt kan kännas som en vecka. Men lite skönt är det kanske.

Såhär sista kvällen

I eftermiddags återvände vi från ett trevligt dygn i Philadelphia hos kusin Calle där jag träffade Benjamin Franklin. Efter en hummermiddag har jag nu gjort en preliminär packning. Återstår bara invägning imorgon, garanterat övervikt men den dagen den sorgen. Imorgon alltså.

Det börjar sjunka in att jag faktiskt flyger hem imorgon. Att jag nu ligger i sängen för att sova min sista natt i detta landet som jag har spenderat de senaste tio månaderna i. Just nu känns det inte alls särskilt sentimentalt, de flesta andra GRSPare är redan hemma och jag har ju redan sagt hej då till Georgia.

Men imorgon 23.15 svensk tid så bär det av, snart återser jag min kärlek, Stockholm. Jag har ju ändå haft tio månader på mig att tänka över vårt förhållande.

Mot Philly!

Kort lägesrapport. Allt rullar på här i huvudstaden, traditionsenlig lunch på Världsbanken igår samt kort fika med några av mina Wesleyankompisar. En sista dos av Georgia.

Idag åker vi till Philadelphia för att hälsa på kusin Calle. Så får man bocka av en ännu en stad på den amerikanska kartan. Åter i DC imorgon.

Over and out.

Cirkeln är sluten

Så är jag tillbaka där jag började. För 9.5 månader sedan landade jag i Washington DC och spenderade en vecka hos Åke och Anita, nervöst spänd inför nedresan till Georgia. Nu är jag tillbaka för fem inte lika nervösa men något spända dagar innan hemresan. Förutsatt att den Isländska vulkanen lugnar ner sig. Vad har Island någonsin bidragit till världen med??

Snart är jag hemma, men jag fattar det inte riktigt. Ännu.

Det känns ju som igår jag stod där framför Capitoleum och försökte få till ett vettigt foto.

En sista natt i min hemstat Georgia

Så har min sista dag i min älskade persikostat nått sitt slut. Med en jetlagad far snusande bredvid kan jag konstatera att det är smått ofattbart att jag imorgon bitti kör iväg från mitt hem sedan tio månader tillbaka. Bättre sista dag kunde jag dock knappast fått. Började med en springtur i de välbekanta kvarteren, följde upp med ett besök i kyrkan med Laura som som vanligt spelade piano till kyrkokören.

Efter det blev det en sista dos av southern soul food genom lunch på S&S Cafeteria. Oväntat tidigt dök så fadern upp och det blev några timmar i skuggan på verandan för uppdatering om senaste nyheter.

Nu är jag mätt och belåten efter en god middag på bra restaurang och Steves farligt goda chokladbakelser. Kvällen avslutades även den på verandan.

Jag skulle gärna ha tagit med mig hela familjen Bell hem till Sverige, men imorgon är det dags att säga hej då. Jag ser inte alls fram emot det. Men å andra sidan så finns det väl ett liv utanför Georgia också. Tro det eller ej.

Dommedag vid poolen

Vi spenderade denna dommedag hos Lauras syster Angelas familj. Poolhäng, grillning, frozen margaritas, chips och salsa. Det är ju riktigt varmt i Georgia vid det här laget. En sådär 35 grader i skuggan. Kunde inte ha spenderat jordens sista dag på bättre sätt. Men så blev ju klockan över 6 pm, och inget hände. Nähäpp. Nu får vi väl vänta till nästa förutsagda dommedag, 2012.

Imorgon är min sista dag i Georgia. Smått hisnande att tänka sig. Då kommer pappa Lönnberg hit och får äta sista måltiden med familjen Bell. Kul! Jag kommer att sakna denna familjen riktigt rejält. Dock känns det som att jag är rätt säker på att jag kommer att se dem igen. Så får det bli!

The Bible Guarantees it

På stora skyltar över hela södern har vi under året kunnat läsa att den 21a maj är dooms day och världen kommer att gå under. Meddelandet har undertexten The Bible Guarantees It.
Så idag håller vi andan och ser vad som händer.

Katolsk Konfirmation och Callaway Gardens Revisited

Två nätter hos familjen Evans är avverkade. För en gångs skull är alla tre döttrar hemma vilket är roligt. Anledningen är gårdagkvällens konfirmation för 16-åriga Mari. I St. Josefs katedral, Macons enda, fantastiskt vackra katedral, konfirmerades hon under en 2.5 timmar lång ceremoni. Biskopen ville aldrig sluta prata och rökelsepojken var nära på att röka ut hela kyrkan. Jag har fortfarande en svag huvudvärk. Det var i alla fall roligt att se och Mari var glad.

Idag skedde slutligen överlämnandet av nyckeln till Svante till värdpappa Brian och han är numera inte längre min. Han har dock tjänat mig väl. Jag gick även på mitt allra sista Rotarymöte och var på Wesleyan för sista gången. Sa slutligen hejdå till Amanda vilket var lite tungt.

Fortsatte värdfamiljsturnén hem till Terry och Dianne som tog mig ut på middag och sedan en skön kväll på verandan. Imorgon ska vi på dagsutflykt till Callaway Gardens. Minns ni, det var där jag var på distriktkonferens för tre veckor sedan. Middagen intas sedan med Evans och familjevännerna Jim och Pats familjer. För att sedan slutligen transporteras hem till the Bells för övernattning. Där stannar jag tills jag på måndag slutligen lämnar Macon. Ett värdfamiljspussel som jag nog ändå kommer att lyckas lägga hyfsat väl.

Snart är det slut. Men tio dagar är ändå kvar.
Tjipp!

Slutspurt - Sista veckan i Georgia

Så är sista veckan i Georgia inledd. Helgen har spenderats med järngängssvenskarna i olika konstellationer. Ny i gänget var Rasmus, Antons storebror som har varit här på besök i två veckor. Jag, Anders, Anton o Rasmus hann med både en dag vid Lake Oconee i Rotarianskt lake house med bad och bådtur, en helkväll hos the Bells och besök i riktigt svart baptistkyrka (amen, praise da laaawdah!) innan vi på söndagen åkte upp till bästaste Freja för hejdå-partyt som hennes värdfamilj ordnat. Eminenta Sara slöt även upp med oss här. En riktigt mysig kväll med efterföljande övernattning. Slutligt hejdå till Freja (för den närmsta månaden), imorgon åker hon hem.

Måndag, fortsatte jag, pojkarna och Sara upp till Roswell, Atlanta för att hänga några timmar med Andrew, Alex och Christian innan vi fortsatte till Cumberland Mall för lite shopping. Slutligen blev det en riktig partykväll hos Sara i Carollton. Även Sara åker hem imorgon och hon avslutade med stil. En riktigt rolig kväll.

Nu är jag tillbaka i kära Macon för mina sista dagar i staden. Just nu är jag hemma hos Evans och ska vara så även imorgon kväll. Torsdag, Smiths och helgen hos Bells. På söndag kommer pappa och på måndag lämnar jag Georgia för några sista dagar i DC.

Jag har börjat vänja mig vid tanken på att komma hem och jag har så smått börja känna mig färdig med Georgia. Jag har nog ändå inte riktigt fattat att jag ska lämna allt här och att detta fantastiska år snart har nått sitt slut. Nu ska jag dock fokusera på att göra det bästa av mina sista dagar med mina värdfamiljer och Macon.

Livet i en kappsäck

Igår flyttade jag slutligen ut ur mitt korridorsrum och med en fullastad Svante begav jag mig ut on the road again. Nu börjar min värdfamiljsturné. Igår tog jag mig ända hem till famljen Bell där jag spenderade gårdagskvällen. Jag fick äntligen laga lite riktig mat och det blev en trevlig kväll på verandan. Idag har varit en lat dag, fika med Amanda och Taylor som fortfarande är kvar på skolan och lite filmkväll.

Om någon timme anländer Anders och något otippat Antons bror Rasmus hit till casa de Bells. Imorgonbitti ger vi oss iväg upp till lake Oconee där Anton befinner sig hos en av sina Rotarianer. Där ska dagen spenderas innan vi på kvällen, denna gång inklusive även Anton, åker tillbaka hem till Bells. Stackars familj som får stå ut med svenskinvasion. På söndag bär det av hem till bästaste Freja för hennes hejdåparty där det ryktas att en viss Sara Rywe kommer att dyka upp.

Det låter som en lovande första helg för o vara på luffen.

Packat och klart

Hela eftermiddagen ägnades åt effektiv packning till tonerna av Veronica Maggio. Två resväskor fyllda till bredden. Två bagar och två påsar. Det ska gå att få hem. Så nu är alla väggar, byrålådor och garerober tomma i min halva av rummet. Imorgon kväll blir det avskedsparty med de närmsta vännerna och på torsdag morgon flyttar jag in hos familjen Bell.

Har inte alls känt mig det minsta sentimental idag faktiskt. Den praktiska hjärnan har varit påkopplad för att plannera packning och utcheckning så smidigt som möjligt. Jag kommer inte att sakna att leva på några kvadratmeter med noll privat yta. Men jag kommer ändå att sakna mitt och Beccas hemtrevliga rum där, för att använda en kliché, mycket minnen sitter i väggarna. Men med allt utpackat så återgår det snart till ett sterilt korridorsrum. Inte värre än så. Imorgon säger jag hejdå till Kayla, på hennes 19-årsdag. Vi var ute och åt ikväll och kom fram till att veckoskype är det enda rätt. Plus ett utbytesår i Frankrike för hennes del om två år. Prima.

Imorgon bitti är det dags för min sista final, sen är jag helt klar med Wesleyan College. It has been my pleasure.

Tre veckor..

..tills jag stiger av planet på Arlanda. Har äntligen börjat vänja mig vid tanken. Får en bra övergång genom eminenta Nanne Lönnberg som flyger över för att hämta hem mig den 21a maj. Det blir mys.

Idag har jag haft min första final exam, International Law och därmed det svåraste. Helt ok resultat skulle jag tro ett till imorgon och ett sista på onsdag. Onsdag eftermiddag ska jag även vara utflyttad ur mitt lilla dorm room som har varit mitt hem de senaste tio månaderna. Därmed står packning högt upp på schemat de kommande dagarna.

Tre veckor!
Cheers

Disney World Dag 2 - Typhoon Lagoon och Downtown Disney

På vår andra dag tog vi oss till vattenparken Typhoon Lagoon. P.g.a en regnskur på förmiddagen var det ganska folktomt och vi kunde springa upp och ner i rutchbanorna som vi ville. Som det ska va'. Av naturliga skäl så finns det inte jättemångabilder från lagunen (vatten och Nikon gillar inte varandra). Men fint var det.

Världens största pool med vågor. En gång i minuten kom, vad jag tyckte såg ut och kändes som, en tsunamivåg. Inte min favorit.

Efter regnskuren kom solen ut igen. All was well.

Prima god middag intogs på Chevy's.

Sedan blev det livliga Downtown Disney med diverse nattliv. Här är Restaurang och Bar T-Rex.

Jag och Gracie provade hela Disneyaffärens hattutbud.

Nästan lika snygg som Johnny Depp. Nästan.

Till sist blev det Irländsk pub av bästa lyxsorten. Bardisken var direktimporterad från Dublin.

Hela anledningen till varför vi gick dit (förutom Ginuess såklart): Deras Bread and Butter Pudding med kolasås och vaniljkräm. Mäktigare sak får man leta efter. Men så var det ju gott också.

Imorgon är det en något lugnare dag med lite halvlösa planer. På kvällen ska Gracie och Harrison springa ett lopp, mest för att vi genom det får biljetter till efterfesten som hålls på Animal Kingdom. Så det blir kanske lite partyparty.

Salve!

Disney World Dag 1 - Epcot

Dag 1 i Orlando tillbringade vi på Epcot, Experimental Prototype City of Tomorrow. Ena halvan är mycket rymd och framtidstekniker och andra halvan är en sorts världsutställning.

Besök i Norge, där alla personal pratade norska. Logisk men ändå förvirrande. Vilket land man än kom till så var pesonalen infödda. Någon norrman som behöver sommarjobb?

Gracie!

Harrison!

Suddigt men här är beviset, jag har åkt Segway. Äntligen!

Lika som bär.

Italien hade en trevlig piazza

Värdisarna Laura och Steve

England

Där blev det förstås dryckesstopp.

Efter tio timmar så var vi mycket nöjda med dagen. Imorgon blir det vattenpark på Typhoon Lagoon. Ha det!

GRSP District 6900 Conference 2011, Callaway Gardens

Här kommer utlovad rapport från förra helgen. Samtliga bilder är lånade från Mr. Anton Tyrberg. Naturligtvis har jag inte frågat om lov men genom detta får han nu en ström av läsare i utbyte.

Den här bilden sammanfattar långhelgen vi hade ganska bra. Medan de 700 Rotarianerna som hade samlats för konferensen gick på föreläsningar och work shops låg vi vid poolen på vårt hotell. Stundtals kom mötte vi upp med Rotarianerna för lite gratis luncher, middagar och underhållning.


På fredagkvällen var det parad och temat var Baseball. Frejas klubb hade gått all in. Och lite till, extensions på män som är så kul! Till höger om mig är Libanesiska Tony som var GRSP för två år sen.

Norrländska Klas är glad, han har både fått gratis öl och gjort en egen canapé.

Fredag kväll ägde vi dansgolvet. Jag tappade hakan.

Pizzalunch vid poolen. Couldn't be bothered att ta sig in till konferenscentret.

Lördag kväll var det dags för vår stora flaggceremoni och den traditionsenliga Peace-sången. En klassiker för evigt. Quentin illustrerar GRSPs motto: Bringing nations together. Fint.

Lite mer inofficiell underhållning bjöd vi på senare under kvällen för våra hostclubs. Ovan synes ett numera klassisk Backstreet Boys-nummer. Jag själv var inblandad i ett likvärdigt Spice Girls-inslag. Ingen fotografisk dokumentation. Bäst så.

I övrigt innehöll helgen mycket skratt, vi blev wedding crashers när vi råkade vandra in på ett bröllopsparty några rum från vårat. Efter en timmes minglande med gästerna blev vi ombedda att gå. Oklart varför. Nattdopp i poolen, party med Rotarianer (vem sa att de är torra businessgubbar?), allsång och allmänt mysigt utnyttjande av våra sista dagar tillsammans.

Söndagen kom och ett antal hej då med den. Eller snarare 'vi ses'. För annars är det ju för jobbigt. Det var ganska smärtfria avsked, reaktionen kom någon dag senare. Men äsch, man kan ju inte gå och hänga läpp, jag har ju massor av gratisboende över hela världen!

Helt klart ett bra avslut av vårt år tillsammans. Nästa helg får jag min sista GRSP-dos här i staterna då jag ska spendera helgen i ett lake house med Anders och Anton. Sen ses vi inte förrän vi är tillbaka i Svedala. Det blir nog bra det med.

Att vara 12 igen: Mot Orlando!

Idag är sista dagen med lektioner, alla uppsatser är inlämnade. Nu är det bara finals kvar med start måndag nästa vecka. Idag efter Rotarylunch packar jag in mig i en 7-sitsig SUV med familjen Bell och drar ner mot Orlando och Disneyworld. Under fyra dagar ska vi leka runt på diverse vattenvärldar och Disneyutopier.

Blir ett bra avslut med mina favvovärdisar. Datorn åker med så vi hörs nog snart.

Kram

Nä, hejdå är inget för mig.

Efter tre bra dagar med poolhäng, gratismåltider och GRSP-kärlek (bästa sorten) så är det nu över. Detta makalösa året. Hejdå är inget som jag någonsin kommer att gilla. Konstaterat imorse.

Återkommer med rapport om det roliga när jag har tagit igen lite förlorad sömn.