Borta i tio månader, jag? Nej..

Det är ju lustigt det där att man kommer hem efter så lång tid och så känns det som man aldrig lämnat. Hade en fin liten skara på Arlanda att krama om när jag tillslut landade. Inte kändes de annorlunda.

Vägen hem kom jag fortfarande ihåg. Vissa förändringar hade visserligen skett på huset men det smältes på 30 sekunder. Hur man kör manuellt växlad bil kom jag ihåg efter 20 sekunder, det var så lång tid det tog för mamma att förklara att bromspedalen inte är kopplingspedalen.

Vi-affären var sig lik och Friskispasset som jag otroligt nog tog mig igenom hade samma gamla stammisar som vanligt. Har jag någonsin sovit i någon annan säng än den välbekanta som jag straxt trött ska stupa i?

Det är lustigt det där hur tio månader plötsligt kan kännas som en vecka. Men lite skönt är det kanske.

Såhär sista kvällen

I eftermiddags återvände vi från ett trevligt dygn i Philadelphia hos kusin Calle där jag träffade Benjamin Franklin. Efter en hummermiddag har jag nu gjort en preliminär packning. Återstår bara invägning imorgon, garanterat övervikt men den dagen den sorgen. Imorgon alltså.

Det börjar sjunka in att jag faktiskt flyger hem imorgon. Att jag nu ligger i sängen för att sova min sista natt i detta landet som jag har spenderat de senaste tio månaderna i. Just nu känns det inte alls särskilt sentimentalt, de flesta andra GRSPare är redan hemma och jag har ju redan sagt hej då till Georgia.

Men imorgon 23.15 svensk tid så bär det av, snart återser jag min kärlek, Stockholm. Jag har ju ändå haft tio månader på mig att tänka över vårt förhållande.

Mot Philly!

Kort lägesrapport. Allt rullar på här i huvudstaden, traditionsenlig lunch på Världsbanken igår samt kort fika med några av mina Wesleyankompisar. En sista dos av Georgia.

Idag åker vi till Philadelphia för att hälsa på kusin Calle. Så får man bocka av en ännu en stad på den amerikanska kartan. Åter i DC imorgon.

Over and out.

Cirkeln är sluten

Så är jag tillbaka där jag började. För 9.5 månader sedan landade jag i Washington DC och spenderade en vecka hos Åke och Anita, nervöst spänd inför nedresan till Georgia. Nu är jag tillbaka för fem inte lika nervösa men något spända dagar innan hemresan. Förutsatt att den Isländska vulkanen lugnar ner sig. Vad har Island någonsin bidragit till världen med??

Snart är jag hemma, men jag fattar det inte riktigt. Ännu.

Det känns ju som igår jag stod där framför Capitoleum och försökte få till ett vettigt foto.

En sista natt i min hemstat Georgia

Så har min sista dag i min älskade persikostat nått sitt slut. Med en jetlagad far snusande bredvid kan jag konstatera att det är smått ofattbart att jag imorgon bitti kör iväg från mitt hem sedan tio månader tillbaka. Bättre sista dag kunde jag dock knappast fått. Började med en springtur i de välbekanta kvarteren, följde upp med ett besök i kyrkan med Laura som som vanligt spelade piano till kyrkokören.

Efter det blev det en sista dos av southern soul food genom lunch på S&S Cafeteria. Oväntat tidigt dök så fadern upp och det blev några timmar i skuggan på verandan för uppdatering om senaste nyheter.

Nu är jag mätt och belåten efter en god middag på bra restaurang och Steves farligt goda chokladbakelser. Kvällen avslutades även den på verandan.

Jag skulle gärna ha tagit med mig hela familjen Bell hem till Sverige, men imorgon är det dags att säga hej då. Jag ser inte alls fram emot det. Men å andra sidan så finns det väl ett liv utanför Georgia också. Tro det eller ej.

Dommedag vid poolen

Vi spenderade denna dommedag hos Lauras syster Angelas familj. Poolhäng, grillning, frozen margaritas, chips och salsa. Det är ju riktigt varmt i Georgia vid det här laget. En sådär 35 grader i skuggan. Kunde inte ha spenderat jordens sista dag på bättre sätt. Men så blev ju klockan över 6 pm, och inget hände. Nähäpp. Nu får vi väl vänta till nästa förutsagda dommedag, 2012.

Imorgon är min sista dag i Georgia. Smått hisnande att tänka sig. Då kommer pappa Lönnberg hit och får äta sista måltiden med familjen Bell. Kul! Jag kommer att sakna denna familjen riktigt rejält. Dock känns det som att jag är rätt säker på att jag kommer att se dem igen. Så får det bli!

The Bible Guarantees it

På stora skyltar över hela södern har vi under året kunnat läsa att den 21a maj är dooms day och världen kommer att gå under. Meddelandet har undertexten The Bible Guarantees It.
Så idag håller vi andan och ser vad som händer.

Katolsk Konfirmation och Callaway Gardens Revisited

Två nätter hos familjen Evans är avverkade. För en gångs skull är alla tre döttrar hemma vilket är roligt. Anledningen är gårdagkvällens konfirmation för 16-åriga Mari. I St. Josefs katedral, Macons enda, fantastiskt vackra katedral, konfirmerades hon under en 2.5 timmar lång ceremoni. Biskopen ville aldrig sluta prata och rökelsepojken var nära på att röka ut hela kyrkan. Jag har fortfarande en svag huvudvärk. Det var i alla fall roligt att se och Mari var glad.

Idag skedde slutligen överlämnandet av nyckeln till Svante till värdpappa Brian och han är numera inte längre min. Han har dock tjänat mig väl. Jag gick även på mitt allra sista Rotarymöte och var på Wesleyan för sista gången. Sa slutligen hejdå till Amanda vilket var lite tungt.

Fortsatte värdfamiljsturnén hem till Terry och Dianne som tog mig ut på middag och sedan en skön kväll på verandan. Imorgon ska vi på dagsutflykt till Callaway Gardens. Minns ni, det var där jag var på distriktkonferens för tre veckor sedan. Middagen intas sedan med Evans och familjevännerna Jim och Pats familjer. För att sedan slutligen transporteras hem till the Bells för övernattning. Där stannar jag tills jag på måndag slutligen lämnar Macon. Ett värdfamiljspussel som jag nog ändå kommer att lyckas lägga hyfsat väl.

Snart är det slut. Men tio dagar är ändå kvar.
Tjipp!

Slutspurt - Sista veckan i Georgia

Så är sista veckan i Georgia inledd. Helgen har spenderats med järngängssvenskarna i olika konstellationer. Ny i gänget var Rasmus, Antons storebror som har varit här på besök i två veckor. Jag, Anders, Anton o Rasmus hann med både en dag vid Lake Oconee i Rotarianskt lake house med bad och bådtur, en helkväll hos the Bells och besök i riktigt svart baptistkyrka (amen, praise da laaawdah!) innan vi på söndagen åkte upp till bästaste Freja för hejdå-partyt som hennes värdfamilj ordnat. Eminenta Sara slöt även upp med oss här. En riktigt mysig kväll med efterföljande övernattning. Slutligt hejdå till Freja (för den närmsta månaden), imorgon åker hon hem.

Måndag, fortsatte jag, pojkarna och Sara upp till Roswell, Atlanta för att hänga några timmar med Andrew, Alex och Christian innan vi fortsatte till Cumberland Mall för lite shopping. Slutligen blev det en riktig partykväll hos Sara i Carollton. Även Sara åker hem imorgon och hon avslutade med stil. En riktigt rolig kväll.

Nu är jag tillbaka i kära Macon för mina sista dagar i staden. Just nu är jag hemma hos Evans och ska vara så även imorgon kväll. Torsdag, Smiths och helgen hos Bells. På söndag kommer pappa och på måndag lämnar jag Georgia för några sista dagar i DC.

Jag har börjat vänja mig vid tanken på att komma hem och jag har så smått börja känna mig färdig med Georgia. Jag har nog ändå inte riktigt fattat att jag ska lämna allt här och att detta fantastiska år snart har nått sitt slut. Nu ska jag dock fokusera på att göra det bästa av mina sista dagar med mina värdfamiljer och Macon.

Livet i en kappsäck

Igår flyttade jag slutligen ut ur mitt korridorsrum och med en fullastad Svante begav jag mig ut on the road again. Nu börjar min värdfamiljsturné. Igår tog jag mig ända hem till famljen Bell där jag spenderade gårdagskvällen. Jag fick äntligen laga lite riktig mat och det blev en trevlig kväll på verandan. Idag har varit en lat dag, fika med Amanda och Taylor som fortfarande är kvar på skolan och lite filmkväll.

Om någon timme anländer Anders och något otippat Antons bror Rasmus hit till casa de Bells. Imorgonbitti ger vi oss iväg upp till lake Oconee där Anton befinner sig hos en av sina Rotarianer. Där ska dagen spenderas innan vi på kvällen, denna gång inklusive även Anton, åker tillbaka hem till Bells. Stackars familj som får stå ut med svenskinvasion. På söndag bär det av hem till bästaste Freja för hennes hejdåparty där det ryktas att en viss Sara Rywe kommer att dyka upp.

Det låter som en lovande första helg för o vara på luffen.

Packat och klart

Hela eftermiddagen ägnades åt effektiv packning till tonerna av Veronica Maggio. Två resväskor fyllda till bredden. Två bagar och två påsar. Det ska gå att få hem. Så nu är alla väggar, byrålådor och garerober tomma i min halva av rummet. Imorgon kväll blir det avskedsparty med de närmsta vännerna och på torsdag morgon flyttar jag in hos familjen Bell.

Har inte alls känt mig det minsta sentimental idag faktiskt. Den praktiska hjärnan har varit påkopplad för att plannera packning och utcheckning så smidigt som möjligt. Jag kommer inte att sakna att leva på några kvadratmeter med noll privat yta. Men jag kommer ändå att sakna mitt och Beccas hemtrevliga rum där, för att använda en kliché, mycket minnen sitter i väggarna. Men med allt utpackat så återgår det snart till ett sterilt korridorsrum. Inte värre än så. Imorgon säger jag hejdå till Kayla, på hennes 19-årsdag. Vi var ute och åt ikväll och kom fram till att veckoskype är det enda rätt. Plus ett utbytesår i Frankrike för hennes del om två år. Prima.

Imorgon bitti är det dags för min sista final, sen är jag helt klar med Wesleyan College. It has been my pleasure.

Tre veckor..

..tills jag stiger av planet på Arlanda. Har äntligen börjat vänja mig vid tanken. Får en bra övergång genom eminenta Nanne Lönnberg som flyger över för att hämta hem mig den 21a maj. Det blir mys.

Idag har jag haft min första final exam, International Law och därmed det svåraste. Helt ok resultat skulle jag tro ett till imorgon och ett sista på onsdag. Onsdag eftermiddag ska jag även vara utflyttad ur mitt lilla dorm room som har varit mitt hem de senaste tio månaderna. Därmed står packning högt upp på schemat de kommande dagarna.

Tre veckor!
Cheers

Disney World Dag 2 - Typhoon Lagoon och Downtown Disney

På vår andra dag tog vi oss till vattenparken Typhoon Lagoon. P.g.a en regnskur på förmiddagen var det ganska folktomt och vi kunde springa upp och ner i rutchbanorna som vi ville. Som det ska va'. Av naturliga skäl så finns det inte jättemångabilder från lagunen (vatten och Nikon gillar inte varandra). Men fint var det.

Världens största pool med vågor. En gång i minuten kom, vad jag tyckte såg ut och kändes som, en tsunamivåg. Inte min favorit.

Efter regnskuren kom solen ut igen. All was well.

Prima god middag intogs på Chevy's.

Sedan blev det livliga Downtown Disney med diverse nattliv. Här är Restaurang och Bar T-Rex.

Jag och Gracie provade hela Disneyaffärens hattutbud.

Nästan lika snygg som Johnny Depp. Nästan.

Till sist blev det Irländsk pub av bästa lyxsorten. Bardisken var direktimporterad från Dublin.

Hela anledningen till varför vi gick dit (förutom Ginuess såklart): Deras Bread and Butter Pudding med kolasås och vaniljkräm. Mäktigare sak får man leta efter. Men så var det ju gott också.

Imorgon är det en något lugnare dag med lite halvlösa planer. På kvällen ska Gracie och Harrison springa ett lopp, mest för att vi genom det får biljetter till efterfesten som hålls på Animal Kingdom. Så det blir kanske lite partyparty.

Salve!

Disney World Dag 1 - Epcot

Dag 1 i Orlando tillbringade vi på Epcot, Experimental Prototype City of Tomorrow. Ena halvan är mycket rymd och framtidstekniker och andra halvan är en sorts världsutställning.

Besök i Norge, där alla personal pratade norska. Logisk men ändå förvirrande. Vilket land man än kom till så var pesonalen infödda. Någon norrman som behöver sommarjobb?

Gracie!

Harrison!

Suddigt men här är beviset, jag har åkt Segway. Äntligen!

Lika som bär.

Italien hade en trevlig piazza

Värdisarna Laura och Steve

England

Där blev det förstås dryckesstopp.

Efter tio timmar så var vi mycket nöjda med dagen. Imorgon blir det vattenpark på Typhoon Lagoon. Ha det!

GRSP District 6900 Conference 2011, Callaway Gardens

Här kommer utlovad rapport från förra helgen. Samtliga bilder är lånade från Mr. Anton Tyrberg. Naturligtvis har jag inte frågat om lov men genom detta får han nu en ström av läsare i utbyte.

Den här bilden sammanfattar långhelgen vi hade ganska bra. Medan de 700 Rotarianerna som hade samlats för konferensen gick på föreläsningar och work shops låg vi vid poolen på vårt hotell. Stundtals kom mötte vi upp med Rotarianerna för lite gratis luncher, middagar och underhållning.


På fredagkvällen var det parad och temat var Baseball. Frejas klubb hade gått all in. Och lite till, extensions på män som är så kul! Till höger om mig är Libanesiska Tony som var GRSP för två år sen.

Norrländska Klas är glad, han har både fått gratis öl och gjort en egen canapé.

Fredag kväll ägde vi dansgolvet. Jag tappade hakan.

Pizzalunch vid poolen. Couldn't be bothered att ta sig in till konferenscentret.

Lördag kväll var det dags för vår stora flaggceremoni och den traditionsenliga Peace-sången. En klassiker för evigt. Quentin illustrerar GRSPs motto: Bringing nations together. Fint.

Lite mer inofficiell underhållning bjöd vi på senare under kvällen för våra hostclubs. Ovan synes ett numera klassisk Backstreet Boys-nummer. Jag själv var inblandad i ett likvärdigt Spice Girls-inslag. Ingen fotografisk dokumentation. Bäst så.

I övrigt innehöll helgen mycket skratt, vi blev wedding crashers när vi råkade vandra in på ett bröllopsparty några rum från vårat. Efter en timmes minglande med gästerna blev vi ombedda att gå. Oklart varför. Nattdopp i poolen, party med Rotarianer (vem sa att de är torra businessgubbar?), allsång och allmänt mysigt utnyttjande av våra sista dagar tillsammans.

Söndagen kom och ett antal hej då med den. Eller snarare 'vi ses'. För annars är det ju för jobbigt. Det var ganska smärtfria avsked, reaktionen kom någon dag senare. Men äsch, man kan ju inte gå och hänga läpp, jag har ju massor av gratisboende över hela världen!

Helt klart ett bra avslut av vårt år tillsammans. Nästa helg får jag min sista GRSP-dos här i staterna då jag ska spendera helgen i ett lake house med Anders och Anton. Sen ses vi inte förrän vi är tillbaka i Svedala. Det blir nog bra det med.

Att vara 12 igen: Mot Orlando!

Idag är sista dagen med lektioner, alla uppsatser är inlämnade. Nu är det bara finals kvar med start måndag nästa vecka. Idag efter Rotarylunch packar jag in mig i en 7-sitsig SUV med familjen Bell och drar ner mot Orlando och Disneyworld. Under fyra dagar ska vi leka runt på diverse vattenvärldar och Disneyutopier.

Blir ett bra avslut med mina favvovärdisar. Datorn åker med så vi hörs nog snart.

Kram

Nä, hejdå är inget för mig.

Efter tre bra dagar med poolhäng, gratismåltider och GRSP-kärlek (bästa sorten) så är det nu över. Detta makalösa året. Hejdå är inget som jag någonsin kommer att gilla. Konstaterat imorse.

Återkommer med rapport om det roliga när jag har tagit igen lite förlorad sömn.

Purple Knights are tired of being proper and prim

Ikväll är det dags för sista pep-rallyt runt fontänen för min del. Minns mitt första som igår. Så ung man var. Så många fula visor jag har lärt mig sen dess.

Vi väntas även få in tornados ikväll/natt, så det blir nog en intressant kväll.

Påsk i Atlanta

Freja och Alex

En GRSP-helg då det verkligen kändes att det närmar sig slutet. Lite halvt avslaget. Ändå alltid lika bra. Oglethorpes elevråd hade lite (mycket) pengar över såhär i slutet av året så i fredags hade vi en liten bondgård på campus att leka med. Grisar, strutsar, kycklingar, kaniner och allt möjligt sprang runt i en liten hage.

Runt 25 pers hade vi lägenhetsfest och masspyjamasparty på kvällen. Grand Opening av nya mataffären Publix bredvid Oggan gav oss massa gratis provsmak och god sushi. Passade bra till lördagens picknick i fina Piedmont Park på lördagen. På kvällen blev det indisk restaurang med hela gänget i bohemområdet Little Five Points.


På söndagen var vi ett gäng som gick för att fira påsk i Martin Luther King-kyrkan. Alltid lika underhållande.

Efteråt blev det lite känslosamt när vi insåg att vissa av oss inte kommer att se varandra förrän någon av oss sätter sig på ett plan till den andres hemland. Konstigt känsla. Tack Sverige för Skype säger jag bara!

Kort pasklov

Skriver fran Clayton State Universitys biblioteksdator. Vantar pa att Freja ska bli klar med sitt matteprov sa att vi kan fortsatta till Atlanta dar vi ska fira pask tillsammans med forhoppningsvis ett 30-tal andra GRSPare. Picknick i Piedmont Park och allmant hang star pa schemat. Det blir nog bra.

Glad Pask utan prick pa er alla!

Baptisterna och megakyrkan

Med plats för 2000 personer

Som bekant befinner jag mig i bibelbältet, söndag morgon är bästa tiden att gå till shoppinggalerian, åka till IKEA eller i princip uträtta vilket ärende som helst. Varenda kotte är i kyrkan. Det finns en uppsjö av olika sorters kyrkor; dels olika grenar av kristendom med metodister, lutheraner, baptister etc. Sedan skiljer sig även storlekarna sig väsentligt åt och det senaste fenomenet är så kallade "Mega Churches". Det är kyrkor stora som konsertarenor med högsta teknikkvalitet vad gäller ljudanläggning, wide screens etc. En sådan kyrka hade jag (det tveksamma) nöjet att besöka i söndags med Terry och Dianne. Till på köpet var det en baptistisk sådan, de har ett visst rykte de där baptisterna. Ser du en halvokej kille på gatan med en skylt om att du kommer hamna i helvetet så är han baptist.

Det var en upplevelse, minst sagt. Mer som en konsert än traditionell gudstjänst. På scenen stod ett storband med 20 medlemmar, fullt blås, stråkar, bongotrummor och hela köret. Kören hade runt 50 medlemmar. Dop av 10-åring i riktigt snyggt designad minipool fick jag också se. Efter att hon dyrt och heligt hade lovat att hon hade accepterat Jesus som hennes frälsare så dunkade prällen ner hela henne under vatten varpå publiken brast ut i jubel.

Eftersom det var palmsöndagen så skulle det även tas nattvard. Tusentals små snapsglas med vin bars ut med tillhörande kex. Prästen sa tydligt att "If you're not with Jesus, this meal is not for you, you should not then eat his body or drink his blood". Var inte orolig tänkte jag. Ändå så var det första gången jag känt mig riktigt obekväm i ett religiöst sammanhang sen jag kom hit när jag var tvungen att vinka förbi gubben med snapsglasen.

På det hela taget var det alldeles för mycket snack om hur Jesus blod flödade fritt för ovärdiga lilla jag. De kunde hållit sig till musiken tyckte jag, den var ju riktigt bra om man inte lyssnade på texten.

Mycket spännande upplevelse men jag blir mer och mer säker på att religion inte är för mig, utan att jag till och med tycker ganska illa om den.

En matnyttig födelsedag i storstan

Jag hade en riktigt bra födelsedag trots att den innhöll varken sång eller tårta. Desto mer andra ätbara saker dock.

Jag vaknade upp hemma hos the Bells, där var jag inte enda födelsedagsbarnet i huse utan mamma Laura hade också den goda smaken att födas den 18e april. Vi invigde Steves fantastiskt användbara munkmakarmaskin. Alltså en maskin som gör munkar. Fascinerande. Och så hade ätandets inletts.

Vi begav oss upp mot storstan och plockade upp favvoFreja på vägen. Första stoppet var International Farmers Market. Ett ställe helt i min smak. Finfin lunchbuffé från hela världen i en deprimerande cafeteriamiljö. Vad mer kan man begära? Kanske en hel lada fylld med diverse matvaror som man inte hittar på lokala Kroger? Jo men det hade de ju också. Fint.

Sedan for vi vidare till restaurang Antico för de har ju stans bästa Canolli. Detta italienska bakverk som familjen Bell är besatta av. Klart att ungarna ska ha Canolli. F&Fs magar sa nej efter snaskande i bilen på diverse internationella snacks (läs exotic snacks, toblerone och Georgiajordgubbar).

Efter ett shoppingstopp på Atlantic Station (klädinköp på HM efter ett litet infall av undermedveten hemlängtan) så åkte vi till Midtown Tavern för en middag ute på deras veranda. Nu åker vi hem, tänkte vi. Pappa Steve tänkte, nu hittar vi en cup cake-affär!

Efter en liten missfunktion i familjekommunikationen så blev det istället födelsedagsmuffininköp på mataffären Publix. Gracie 9 år valde ut en stor och rosa till mig och en liten och brun till Freja (alla ska med).

Sen blev det tillslut hemfärd och jag kom hem till ett rum fyllt av ballonger och serpentiner. Såklart en stor kaka också. Man ska ju unna sig lite sött på sin födelsedag.

Totalt sett är jag helnöjd. Bra sällskap, bra mat och en helt okej stad. Topp! Ikväll lagade jag dessutom lax med tjejerna och fick fina paket hemma från Svedala, topptopp!

Kram från en nöjd 19-årig tant.

Jaha...

så var man 19!

Jag föddes ju med påsk i blodet

För på påskafton 1992 såg jag världen för första gången. Det måste ha något att göra med att jag nu står med en halvmeter stor chokladkanin som förstapris i dagens påskäggsjakt här på skolan. Riktigt kul tidsfördriv idag, jag och Amanda så en kolsvart orm mitt i vår intensiva jakt. Tuffa grejer det här. Ikväll åt jag ute med tjejerna, mycket god sushi. Chokladkaninen Palmer var med förstås. Efter blev det glass, påskäggsgodis och filmkväll med gamla favoriten Atonement och nya favoriten The Kids Are Alright. Rekommenderas. Imorgon är det Spring Social här på skolan, lite som vårbal. På dagen blir det kanske en tur till musikfestivalen som annordnas av Mercer University här i stan imorgon. Konsert i sommarvarm park är aldrig fel. Kram på er!

Bekymmersfria dagar

Fyra dagars helg blev det den här gången. Bra fyra dagar, riktigt bra faktiskt. Började med 6 timmars bussresa med GRSP-gänget ner till St. Mary på kusten vid gränsen till Florida. Med halvglada busschaffisen John susade vi fram, tills ena framdäcket pajade och vi fick spendera två timmar på bensinmacken El Cheapo innan vi kunde fortsätta till vårt mål. Väl där blev fantastic four - Jag, Freja, Anton & Anders - inkvarterade hos trevliga familjen Barker som bodde i fint hus vid vattnet. BBQ och myshäng med ett gäng GRSPare på kvällen blev en bra inledning. Lördag morgon tog värdpappa Jeff oss i sin båt över till nationalparken Cumberland Island. Efter lång promenad i tät vegetation, och en badpaus så fick vi leka med vildhästar. Det är ju alltid kul.

Solning på Cumberland-stranden ledde även till att vissa i sällskapet antog en nyans som var mer än behagligt nära tomatens. Självklart inte blogginnehavarinnan. Kvällen spenderades tillsammans med GRSPare och myggor i ett stort garage där både Low Country Boil och karaoke var inslag av mer eller mindre stor betydelse.

Efter 6 timmars bussresa tillbaka norrut, den här gången blev inte El Cheapo förärat ett besök, begav sig järngänget till Oggan där halva gänget går i skolan. Två lata dagar spenderades på lill-Hogwarts med unch hos Atlanta Rotary Club (500 medlemmar), filmmys, fyra timmars middagar på verandan, brygghäng och sedvanligt youtube-maraton.

Nu är man tillbaka på skolan, men tydligen var alla lektioner inställda idag. Nu måste jag dock ta itu med vardagsbekymmer som en död Svante och uppsatsinlämning. Tur att det är helg i övermorgon.

Pirater och seriöst skolarbete

Just nu har jag två stora uppsatser som jag jobbar med paralellt. Lite spännande övning för simultankapaciteten sådär. Den ena är för kursen International Law och jag skriver om Pirater i Somalia. 10-12 sidor med 15 (!) källor. Jo jag tackar ja. Som tur är upptäckte jag igår kväll att de där med Pirateri och internationell lagstiftning är ganska intressant. Visste ni t.ex. att FNs säkerhetsråd håller på och godkänner resolution på resolution som underminerar både internationell lagstiftning och Somalias sovereignty (tappade svenska ordet i skrivande stund) för att utöka andra länders rätt att ingripa. Men sen finns det ändå inget bra sätt att åtala piraterna på så inget land vill gripa piraterna när de väl konfronterar dem. Nej, det visste inte jag heller. Dagens intellektuella kvot fylld, nu kan man ägna sig åt att ha roligt istället.

För att illustrera omfattningen av åskstormen som drog in igår kväll

(Det är ju så skönt när man slipper dra fram häcksaxen och trimma själv)

Alla helger borde vara tre dagar (de känns ju mycket längre)

Tre dagars helg is the shit, har ju hunnit med att vistas på tre olika orter, bott hos två olika värdfamiljer, gått på musikal, träffat tolv GRSPs och jag vet inte vad. Torsdag eftermiddag åkte jag och hämtade upp Freja på Clayton, efter en lyxkaffe och promenad runt lillsjön på campus - som vi trodde att vi hade tid med eftersom Frejas klocka hade stannat - så fortsatte vi till Carrollton för att något försenade möta upp med Sara och hennes hitflugne pojkvän Johan som festligt nog fyllde 22 år just denna dag. Japansk stekhusmiddag och utgång i downtown Carrollton blev en rätt bra födelsedagskväll. Kul att äntligen träffa killen som vi har hört så mycket om, riktigt trevlig var han också. Fredag var det dags för fest på slottet. Ja, alltså GRSP-party på Oggan. 12 stycken av oss tog oss till Oglethorpe University i Atlanta (som ni ser ovan på bild, därav smeknamnet 'slottet') där Anders bjöd in till fest. Det blir alltid kul när vi är tillsammans så ingen blev besviken. Ollie langade t.o.m. förfest med 'best of Eurovision'-spellista. Så nu har jag äntligen hört pojkspolingen Saades populäritetslåt. Enligt Ollie har vi goda chanser i år gott folk! På lördagen fortsatte jag och Freja ner till hennes värdfamilj the Currys. Fyra barn, hemskolade hela bunten av hemmamamman Nicole, varannan pojke varannan flicka, toppmusikaliska hela gänget, köper mjölk av bonden i området, går i kyrkan varje söndag, helt enkelt en ganska perfekt kärnfamilj. Men utöver detta så är de väldigt trevliga och välkomnande människor också, vilket ju alltid är uppskattat. Efter en god italiensk middag gick vi på musikalen The Producers där Frejas GRSP trustee Jeff hade en av huvudrollerna. Riktigt bra och fantastiskt roligt. Roligast var kanske att se södernborna generat fnittra (senare övergick det i hysteriska skratt) åt både diverse snuskskämt och vuxna män i klänningar. Topp! Efter en lat söndag åkte jag helt allena hem till Macon men avslutade dagen med en mycket försenad julafton hos familjen Evans. Räkpizza och presenter är aldrig fel. Inte the Evans heller, de är varma människor. Nu börjar planneringen inför nästa helg, den får nog också bli tre dagar.

Två månader, gott folk!

Om två månader landar jag på Arlanda. Vart försvinner tiden??

Efter solsken kommer regn och helgturné med frugan

Efter lördagens tornado så har vädret inte återhämtat sig här i Maconbacon utan har sen dess varit allt jag hatar: kallt, grått, regnigt och trist. Några händelselösa dagar har spenderats här på skolan med filmkvällar och datorhäng.

Imorgon tar jag dock (som vanligt nuförtiden) tidig helg och åker på eftermiddagen upp till Morrow för att hämta upp min andra hälft Freja och fortsätter sedan till Carrollton där eminenta GRSPn Sara Rywe går i skola. Hon har denna vecka sin pojkvän Johan här på besök och imorgon fyller pojken 22 så då ska det firas och jag och Freja har bjudits in till kalaset, kul!

På fredagen fortsätter jag och frejfrej upp till Oglethorpe där Anders och Anton huserar. Anton är på roadtrip med päronen men Anders har bjudit in ett gäng GRSPs till partyparty. Blir nog fint det med.

Lördagen fortsätter jag och Freja vår tour med att åka till hennes hemtrakter där vi ska gå på musikalen The Producers. Hennes GRSP-trustee har huvudrollen, natten spenderas hos hennes värdfamilj. Familjen Curry (nej det är inte ett fiktivt namn).

Kan inte minnas senaste helgen jag spenderade utan Freja, men än står vi ut med varandra. Hon är ju ändå allt bra fin den där Freydawg (som hon har döpt om sig till för att passa in på gangstaskolan Clayton State College, det är ju en k o m m u n a l skola).

Från Pelhamhelgen. Sätter man ungarna på en skolbuss får man väl beteende därefter.

En helg med favvosvenskarna i favvostaden

Så sitter man här i det stora, viktorianska huset ensam med barnen Harrison och Gracie. Vinkade just av gänget som skulle få skjuts av Steve och Laura tillbaka hem till Atlanta. Själv är man barnvakt hela eftermiddagen och kvällen. Känns lite tomt när alla har åkt, har ju varit så trevligt att spendera några dagar med sina favvosvenskar och få visa upp stoltheten: Macon. I torsdags eftermiddag trodde jag ont anande att jag skulle gå GRSPlös hela helgen men så inom loppet av någon timme så blev ju allt ändrat. Detta resulterade i en av de bättre helgerna på länge. Tillsammans, jag, Anton, Anders och FrejFrej har vi har myst ganska mycket, varit med om tornadovarning (hagel, blixt åska och en himla blåst var så nära vi kom), fikat, solat, varit på tivoli, ätit gott, pratat en hel del, blivit slagna av femteklassare i frågesport, skrattat, gott på marknad, sett tigrar och lejon och bara varit. Spontant är bra, ibland det allra bästa! Nu tycker jag det kan bli helg snart igen.

Cherry Blossom Festival med favvosvenskarna

Helgernas planer blev snabbt omkastade när Anton och Anders hörde av sig på torsdagkvällen och sa vi är 100 miles från Macon, kan vi stanna över helgen? Så snabbt hem till Laura och Steve, diverse deadlines fick glömmas bort och så tog man en tidig helg.

Vi har ju körsbärsblomsfestival här denna veckan, största veckan på hela året i den lilla staden. Igårkväll tog sig även the one and only Freja ner hit och kvartetten var komplett. Lite tivolistrosande, slapp i solen vid sjön, italiensk middag och sedan avslut av dagen på en av de lokala barerna. Helt okej. Idag blir det international food fair och ikväll street party som enligt Steve brukar wara wild!

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, ibland blir det bättre.

Avslutar min föreläsningsturné...

...genom att idag hålla min presentation på tredje och sista klubben - Downtown Macon Rotary Club. Lite klurigt eftersom de har bett mig introducera mig själv, presentera Sverige och höjdpunkterna under mitt år. Under ca 20 minuter. Jo tjena!

Men det ska nog gå, som Gunde sa Ingenting ä omööjligt!

Tjipp!

Saker vi pratar om i bilen under våra roadtrips...

Efter 8 månader i den amerikanska södern kan vi konstatera att USA på många sätt är ett dysfunktionellt land. Bilden av det stora landet i väst som är världsledande på så många fronter är ju fin och blänkande men stora delar av landet ligger så långt efter vad vi är vana vid. Bara en sån grej att checkar fortfarande används i hög utsträckning. Så många lever i förhållanden som de flesta svenskar skulle bli chockerade över, här anses de vara typ medelklass.

Vi har konstaterat att man ganska snabbt blir trött på "Detharregeringenintemedattgöra"-mentaliteten. USA är det enda industrialiserade landet i världen som inte betalar barnbidrag, har ett av de snålaste föräldraledighetspaketen i världen och sjukvårds och utbildningspolicyn känner vi ju till. För allt det där har inte Washington (Fjollträsk) med att göra. Tröttsamt, speciellt eftersom det oftast är de människor som verkligen skulle behöva regeringens stöd som så passionerat argumenterar emot det. På så många sätt är USA ett ineffektivt land som sackar efter p.g.a outbildat tjafs om liberty and justice. Det skapar bara ett himla dysfunktionellt land.

Med frustrationen uttryckt, så är det ju på många sätt ett bra land också, Amerikat. Och inte för något skulle jag vilja byta bort mina månader här. Men under bildiskussioner får man gnälla lite.

Summering av mina två spring breaks i bilder

Nu är jag, efter vad som känns som två spring break på raken, tillbaka i mitt dorm. Har ju bara varit här för liten blixtvisit mellan mina roadtrips. Känns lite tomt sådär som det kan göra efter en intensiv period. Ska i följande inlägg försöka beskriva lite utav av det jag har varit med om.

Här sitter vi, mina kära vänner Lotten, Freja, Andrew och Alex som kom att bli min familj under vårt gemensamma äventyr. Här är vi i bilen påväg ner till New Orleans för Mardi Gras.

Så anlände vi tillslut till den beryktade staden. The dome där tusentals hemlösa människor bodde dagarna efter Katrina är imponerande.

Våra dagar i NO spenderades med partyparty och relaxande. Här är vi på Zulukonsert med andra GRSPare. Totalt var vi 13 st där nere samtidigt.

Jag och lillbrorsorna Alex o Andrew.

Kvällarna spenderades på Bourbon Street. Gatufest i ordets rätta bemärkelse. Här står vi och tigger pärlhalsband från de otaliga glada manniskorna, uppradade på balkongerna.

Hela gänget.

Vi gick till (tydligen) berömda Cafe du Monde och åt Beignets. Sofistikerat.

Sedan packade vi in oss i Svante och åkte vidare.

Med ett nattstopp i Florida så kom vi tillslut till Pelham, Georgia där GRSP-helgen skulle hållas.

En mycket lyckad helg där vi bl.a fick besöka ett lokalt fängelse och en alligatorfarm. Värre doft har jag sällan varit med om. Äckelmagad? Alligatorfarm avråddes.

Jag fick även för första gången någonsin i mitt liv golfa. Jag sög.

En heldag spenderades vid sjön där solning och relaxande på hög nivå stod på schemat.Vi tog oss även ut för en roddtur och vissa hurtiga ägnade sig åt diverse bollsporter.

Kvällarna ägnades åt discodans och GRSP-show. Här framför vi vår (vid det här laget) obligatoriska Peace-sång.

Det bjöds även på annan underhållning, som t.ex. en helt ny (revolutionerande) version av Backstreet Boys. Detta var dock något senare på kvällen.

Efter Pelham sa vi hejdå till lillbrorsorna på ett tag och åkte hem till Macon för konsert o picknick i parken med Laura och Steve.

Så fick Lotten se Macon också.

Nu blir det lite hopp i tiden. Lotten lämnas sorgligt nog av på flygplatsen. Freja hämtas åter upp i Clayton och spolar vi fram lite till sa kommer även lillbrorsorna Andrew och Alex med Greyhoundbussen ner till Macon. St. Patrick's day i Savannah stod på schemat. Familjen (minus Lotten) var återförenad och vi installerade oss i en studentlägenhet (kanske äckligaste ngnsin) på Armstrong Atlantic University i Savannah.

Väl där ville vi ju ta oss ner till paraden, så vi liftade. Men sen kom bussen, så vi tog den istället.

Parad och gatufest även här. Lillbrorsorna från Irland och Skottland var glada i sina kiltar (som olyckligtvis inte syns pa bilden).

Gatufest och konsert på St.Patrick's day-kvällen.

Efter en lat dag med strandbesök så åkte vi sedan tillbaka till Atlanta. Igårkväll åkte vi upp i västra hemisvärens högsta hotell och hängde på Irländsk pub. Man vill ju fortsätta på temat. Efter ett besök på IKEA imorse så åkte vi tillslut hem. Kändes nästa lite sorgligt när jag släppte av Freja i Clayton och fann mig själv ensam i Svante. Familjen måste återförenas snarast!

Som ni ser går det ingen nöd på mig, annat än att jag har börjat räkna helgerna fram till hemfärd. Tiden räcker inte till!

Kram