Hittade ingen köttbullekostym så då fick jag köra på det andra uppenbara valet.
fredag 29 oktober 2010
Halloween
I år har Halloween olyckligtvis bestämt sig för att infalla på en söndag...at klä ut sig till djävulen på en söndag är ju totalt vanhelgande! Tycker tydligen vissa här i bibelbältet. Men inte mig emot, det betyder bara att vi får fira Halloween både fredag, lördag och söndag. Och torsdag också! För igår kväll hade det fixats pumpkin carving ute vid fontänen. Det bjöds på karamelliserde äpplen, grillade marschmallows och varm choklad. Trevligt.
Runt 11-tiden stördes friden i vår dorm av att the seniors kom instormandes utklädda i screammasker kastandes godis. Vi betedde oss som 10-åringar och kastade oss på golvet efter godiset. Det var ju lyxgodis för tusan. Snickers och sånt fint skit.
Idag har mina lektioner avbrutits tre gånger av utklädda seniors kastandes godis i klassrummet. Jag gillar Halloween.
Ikväll är det Halloween Banquet, jag går som viking! Såklart. Annars är helgens planer lite oklara, vilket på sätt och vis är skönt eftersom 9 utav 10 helger den senaste tiden och den kommande tiden har varit fullbokade...men rastlösa, fåniga jag känner ändå att jag vill göra något. Inte "slösa bort en helg". Pff.
Lördagen blir det nog häng med the Evans, på söndag kanske jag ska ut och käka middag med Kayla och Amanda som båda nyligen fyllde år. Vi får se helt enkelt.
Happy Halloween!
Runt 11-tiden stördes friden i vår dorm av att the seniors kom instormandes utklädda i screammasker kastandes godis. Vi betedde oss som 10-åringar och kastade oss på golvet efter godiset. Det var ju lyxgodis för tusan. Snickers och sånt fint skit.
Idag har mina lektioner avbrutits tre gånger av utklädda seniors kastandes godis i klassrummet. Jag gillar Halloween.
Ikväll är det Halloween Banquet, jag går som viking! Såklart. Annars är helgens planer lite oklara, vilket på sätt och vis är skönt eftersom 9 utav 10 helger den senaste tiden och den kommande tiden har varit fullbokade...men rastlösa, fåniga jag känner ändå att jag vill göra något. Inte "slösa bort en helg". Pff.
Lördagen blir det nog häng med the Evans, på söndag kanske jag ska ut och käka middag med Kayla och Amanda som båda nyligen fyllde år. Vi får se helt enkelt.
Happy Halloween!
torsdag 28 oktober 2010
Dagen då allt som kunde gå fel gjorde det
Nu har jag bestämt mig för att köpa en bil. Det kommer att dröja länge innan jag ägnar mig åt inrikesflygning i Amerikat igen.
Planen för gårdagen var följande: Hela familjen (komplett med farbröder och faster) skulle äta en trevlig lunch och sedan skulle jag och farbror två från Bryssel skjutsas ut till flygplatsen runt tvåtiden. Jag skulle hoppa på flyget klockan 16.07 och landa i Atlanta 18.04 där Amanda och Kayla skulle hämta upp mig och min väska. Vi skulle vara tryggt hemma på Wesleyan igen runt 20.00 för en lugn kväll med uppackning och mys.
Det här är vad som hände:
Lunchbiten gick bra. En rejäl och god lunch avnjöts och vi hoppade mycket riktigt in i bilen strax efter två. Vi checkades in ordentligt och jag sa ett jobbigt hejdå till familjen på obestämd tid. T.o.m security check gick riktigt smärtfritt. Väl framme vid gaten ser jag att två tidigare Atlanta flighter under dagen har blivit timtals försenade och en har ställts in. Min är on time. Lycklig messar jag mamma och tackar min lyckliga stjärna för att jag bokade in mig på den enda Atlanta flighten som var on time.
Sedan gick det utför.
Skärmarna började visa ett stort rött Delayed. Ingen mer info än så. Tillslut får vi veta att det är thunderstorms och skyfall i Atlanta vilket hindrar plan från att lyfta och landa. Atlanta som är världens mest trafikerade flygplats är ngt av spindeln i USAs flygnät. Därmed var hela flygsystemet en total mess och i princip alla flighter var försenade eller inställda. Hundratals stressade och upprörda människor samlade i väntsalarna utan info. Lyckat. Jag försöker uppdatera mamma och Amanda så gått det går.
Vi får veta att vi kan få åka 17.40. 17.55 får vi veta att planet inte kommer at lyfta 17.40. No shit Sherlock.
En halvtimme senare får vi veta att vi får åka 19.00 och att boarding kommer att börja om tio minuter. En lättnadens suck går genom oss alla när vi äntligen får gå på flyget. Jag hinner messa Amanda och säga att om det åker om en timme så blir det lagom sedan dör min mobil av batteribrist och jag är onåbar för omvärlden.
Vi hinner ut på startbanan innan vi blir tillbakakallade p.g.a nya skyfall i Atlanta. Vi får vänta en timme ombord på flygplanet. Nu börjar folk bli lätt frustrerade. Jag skitstressad för att jag inser att Amanda och Kayla kommer att få vänta länge på flygplatsen utan att veta varför.
Tillslut uppe i luften. 1h och 20 minuter senare landar vi äntligen i Atlanta och folk börjar mumla till varandra att we made it!
Nä nä nä, sakta i backarna. Det trodde ni väl ändå inte? Vi har tyvärr ingen gate till er ni får vänta i 20 minuter. De 20 minutrarna blev till 2 timmar. Väntandes 50 meter från terminalen. Vid det här laget hade de flesta gått förbi frustrationsläget och in i uppgivenheten. Jag satt och led med Amanda och Kayla och mamma som jag insåg förmodligen undrade var jag höll hus.
Tillslut på fast mark kommer ut i välkomsthallen och får småpanik för att jag inte hittar Amanda och Kayla, börjar fumla med telefonautomaten som bara skriker ERROR till mig. Hör plötsligt någon ropa Welcome to America! Blombukett och kramar. Och jag började grina av lättnad och 9 timmars frustration.
Men ni trodde väl inte att det var färdigt där? Nej, sen var det ju det där med väskan. Vi väntade vi bandet i 40 minuter, sen försvann plötsligt Washington DC från alla skärmar och väskor slutade komma. Vi, tillsammans med de flesta från min flight blev hänvisade till Deltas bagagekontor. Där människor från ungefär 15 andra flighter redan väntade i en lång kö. Så...45 minuters köande. Tillslut får jag reda på att min väska finns att hämta bland oversized bagage-avdelningen (ja, jag var ju borta i hela 5 dagar). Lycklig över att min väska är lokaliserad springer vi bort till oversizedavdelningen där en grupp människor står till synes uppgivna. Var kan jag hämta min stora väska? undrar jag. Here säger någon But the belt is broken naturligtvis är bagagebandet trasigt. Varför skulle någonting fungera idag? Efter en halvtimme kommer tillslut mannen med den magiska nyckeln till proppskåpet (eller vad det nu var) och min väska rullar äntligen upp på bandet.
Sedan var det bara hemresan kvar då. Bara. För ni kommer väl ihåg anledningen till att hela flygkaoset uppstod från första början? Just det, thunderstorms och skyfall. Det skulle vi alltså köra hem i. Vi fick köra på halvfart hela vägen hem för att undvika vattenplaning. Resan som vanligtvis tar 1 timme o 15 minuter tog ungefär 2.5 timmar.
Så klockan två på morgonen. Prick 12 timmar efter jag satte mig i bilen mot flygplatsen i DC staplar jag in på mitt college rum. Slänger mig efter laddaren i resväskan och ringer mamma.
Kan bara säga att jag beundrar Kayla och Amanda. Inte många som skulle stå ut med att vänta i nära 4 timmar på en flygplats utan ngn som helst info. Dessutom var de inte de minsta sura när jag kom, de hade köpt blommor och orkade till och med skämta. Welcome to America!
Men, som sagt, jag köper en bil snarast!
(Förlåt för det superlånga, frustrerade inlägget!)
Planen för gårdagen var följande: Hela familjen (komplett med farbröder och faster) skulle äta en trevlig lunch och sedan skulle jag och farbror två från Bryssel skjutsas ut till flygplatsen runt tvåtiden. Jag skulle hoppa på flyget klockan 16.07 och landa i Atlanta 18.04 där Amanda och Kayla skulle hämta upp mig och min väska. Vi skulle vara tryggt hemma på Wesleyan igen runt 20.00 för en lugn kväll med uppackning och mys.
Det här är vad som hände:
Lunchbiten gick bra. En rejäl och god lunch avnjöts och vi hoppade mycket riktigt in i bilen strax efter två. Vi checkades in ordentligt och jag sa ett jobbigt hejdå till familjen på obestämd tid. T.o.m security check gick riktigt smärtfritt. Väl framme vid gaten ser jag att två tidigare Atlanta flighter under dagen har blivit timtals försenade och en har ställts in. Min är on time. Lycklig messar jag mamma och tackar min lyckliga stjärna för att jag bokade in mig på den enda Atlanta flighten som var on time.
Sedan gick det utför.
Skärmarna började visa ett stort rött Delayed. Ingen mer info än så. Tillslut får vi veta att det är thunderstorms och skyfall i Atlanta vilket hindrar plan från att lyfta och landa. Atlanta som är världens mest trafikerade flygplats är ngt av spindeln i USAs flygnät. Därmed var hela flygsystemet en total mess och i princip alla flighter var försenade eller inställda. Hundratals stressade och upprörda människor samlade i väntsalarna utan info. Lyckat. Jag försöker uppdatera mamma och Amanda så gått det går.
Vi får veta att vi kan få åka 17.40. 17.55 får vi veta att planet inte kommer at lyfta 17.40. No shit Sherlock.
En halvtimme senare får vi veta att vi får åka 19.00 och att boarding kommer att börja om tio minuter. En lättnadens suck går genom oss alla när vi äntligen får gå på flyget. Jag hinner messa Amanda och säga att om det åker om en timme så blir det lagom sedan dör min mobil av batteribrist och jag är onåbar för omvärlden.
Vi hinner ut på startbanan innan vi blir tillbakakallade p.g.a nya skyfall i Atlanta. Vi får vänta en timme ombord på flygplanet. Nu börjar folk bli lätt frustrerade. Jag skitstressad för att jag inser att Amanda och Kayla kommer att få vänta länge på flygplatsen utan att veta varför.
Tillslut uppe i luften. 1h och 20 minuter senare landar vi äntligen i Atlanta och folk börjar mumla till varandra att we made it!
Nä nä nä, sakta i backarna. Det trodde ni väl ändå inte? Vi har tyvärr ingen gate till er ni får vänta i 20 minuter. De 20 minutrarna blev till 2 timmar. Väntandes 50 meter från terminalen. Vid det här laget hade de flesta gått förbi frustrationsläget och in i uppgivenheten. Jag satt och led med Amanda och Kayla och mamma som jag insåg förmodligen undrade var jag höll hus.
Tillslut på fast mark kommer ut i välkomsthallen och får småpanik för att jag inte hittar Amanda och Kayla, börjar fumla med telefonautomaten som bara skriker ERROR till mig. Hör plötsligt någon ropa Welcome to America! Blombukett och kramar. Och jag började grina av lättnad och 9 timmars frustration.
Men ni trodde väl inte att det var färdigt där? Nej, sen var det ju det där med väskan. Vi väntade vi bandet i 40 minuter, sen försvann plötsligt Washington DC från alla skärmar och väskor slutade komma. Vi, tillsammans med de flesta från min flight blev hänvisade till Deltas bagagekontor. Där människor från ungefär 15 andra flighter redan väntade i en lång kö. Så...45 minuters köande. Tillslut får jag reda på att min väska finns att hämta bland oversized bagage-avdelningen (ja, jag var ju borta i hela 5 dagar). Lycklig över att min väska är lokaliserad springer vi bort till oversizedavdelningen där en grupp människor står till synes uppgivna. Var kan jag hämta min stora väska? undrar jag. Here säger någon But the belt is broken naturligtvis är bagagebandet trasigt. Varför skulle någonting fungera idag? Efter en halvtimme kommer tillslut mannen med den magiska nyckeln till proppskåpet (eller vad det nu var) och min väska rullar äntligen upp på bandet.
Sedan var det bara hemresan kvar då. Bara. För ni kommer väl ihåg anledningen till att hela flygkaoset uppstod från första början? Just det, thunderstorms och skyfall. Det skulle vi alltså köra hem i. Vi fick köra på halvfart hela vägen hem för att undvika vattenplaning. Resan som vanligtvis tar 1 timme o 15 minuter tog ungefär 2.5 timmar.
Så klockan två på morgonen. Prick 12 timmar efter jag satte mig i bilen mot flygplatsen i DC staplar jag in på mitt college rum. Slänger mig efter laddaren i resväskan och ringer mamma.
Kan bara säga att jag beundrar Kayla och Amanda. Inte många som skulle stå ut med att vänta i nära 4 timmar på en flygplats utan ngn som helst info. Dessutom var de inte de minsta sura när jag kom, de hade köpt blommor och orkade till och med skämta. Welcome to America!
Men, som sagt, jag köper en bil snarast!
(Förlåt för det superlånga, frustrerade inlägget!)
tisdag 26 oktober 2010
Back to reality
Bröllopet var lyckat. Finfint väder med färgsprakanade träd som bakgrun utgjorde bra förutsättningar för den lagom långa, väldigt fina ceremonin. Middag plus efterföljande dans var riktigt trevligt också. Bilder kommer!
På söndagen bjöds det på brunch hemma hos brudparet och efter lite marknadsshopping och välbehövlig vila så blev det tapasmiddag. De senaste dagarna har det blivit shopping, promenader i DC downtown och restaurangbesök. Det har varit mysigt att spendera tid med hela klanen Lönnberg. Imorgon bär det av tillbaka till Macon, Georgia - utan familjemedlemmar. Det känns lite märkligt att åka från DC-bubblan tillbaka till Macon-bubblan. Dessutom säger jag hejdå till familjen på obestämd tid, förmodligen 7 månader. Vi får se imorgon kväll hur pass tungt det känns. Amanda och Kayla kommer i alla fall och hämtar mig på Atlanta flygplats. Det blir mys.
På söndagen bjöds det på brunch hemma hos brudparet och efter lite marknadsshopping och välbehövlig vila så blev det tapasmiddag. De senaste dagarna har det blivit shopping, promenader i DC downtown och restaurangbesök. Det har varit mysigt att spendera tid med hela klanen Lönnberg. Imorgon bär det av tillbaka till Macon, Georgia - utan familjemedlemmar. Det känns lite märkligt att åka från DC-bubblan tillbaka till Macon-bubblan. Dessutom säger jag hejdå till familjen på obestämd tid, förmodligen 7 månader. Vi får se imorgon kväll hur pass tungt det känns. Amanda och Kayla kommer i alla fall och hämtar mig på Atlanta flygplats. Det blir mys.
fredag 22 oktober 2010
Med päronen i södern
Stiltjen på bloggen kommer sig av att det tar tid att sköta skola samtidigt som man socialiserar med föräldrarna. Efter en shoppinghelg i Atlanta har de spenderat fem dagar i Macon. En stor middag Rotary style med inhyrd barman och kock i ett McMansion har hunnits med precis som tre Rotaryluncher, tur av campus och trevliga kvällar med diverse Maconmänniskor. Jag tror inte att de har tråkats ihjäl i min lilla bondhåla (med 3 gånger fler invånare än Lidingö).
Nu har vi landat i DC, ikväll är det coctailparty på brudgummens föräldrars bekostnad och imorgon smäller det. Klockan tre hoppar vi på chartrade bussar som tar oss till utomhusbröllopet. Jag har min outfit klar och det ska bli riktigt kul. Båda mina farbröder är här så det är en liten släktträff med brödratjafs. det gillar vi.
Förhoppningsvis knäpper jag några bra bilder också. Mamma och pappa hälsar!
Nu har vi landat i DC, ikväll är det coctailparty på brudgummens föräldrars bekostnad och imorgon smäller det. Klockan tre hoppar vi på chartrade bussar som tar oss till utomhusbröllopet. Jag har min outfit klar och det ska bli riktigt kul. Båda mina farbröder är här så det är en liten släktträff med brödratjafs. det gillar vi.
Förhoppningsvis knäpper jag några bra bilder också. Mamma och pappa hälsar!
fredag 15 oktober 2010
Finbesök
Gårdagskvällen var fantastisk. Fair food (som är en södernklassiker) och galna åkattraktioner. Vi har kul när vi är tillsammans vi fyra helt enkelt.Nu håller jag på att packa ihop mina saker för att bege mig till Atlanta för att möta päronen som änligen ska få uppleva den Amerikanska södern. Nice.
Hörs snart!
onsdag 13 oktober 2010
Post fall break depression
Så var man hemma igen. Så känns det numera varje gång jag stiger in genom dörren till mitt rum här på Wesleyan efter att ha spenderat helgen borta. Vi var riktigt deprimerade igår när vi satte oss i bilen för att köra de fem timmarna tillbaka till Macon från Charleston. Dock distraherades vi i vår depression av smärre panik över att vår GPS vägrade vakna upp från sin nattsömn. Men, jag överraskade både Dziep och mig själv genom att hitta hem helt utan GPS eller någon form av karta whatsoever. Vi tog bara en och en halv liten omväg. Jag är stolt.
Sista dagarna i Charleston spenderade jag och Dziep på följande vis:
Måndagen var vi hurtiga och klev upp 9 för att promenera över Cooper River Bridge (en riktigt ståtlig ny bro i Charleston) fram och tillbaka. En 9 km lång promenad som gav oss solbrännelinjer i formutav sportbehåringning och t-shirtärmar. Stiligt värre.
Sedan blev det återbesök tillsammans med Evan och Ricky till Porter-Gaud high school där Dziep tillbringade sitt år tillsammans med Evan och Ricky. Det blev till att hälsa på mängder med karismatiska proffessorer och gamla klasskamrater. Jag blir alltid presenterad som Frida from Sweden, mycket praktiskt eftersom man aldrig saknar samtalsämne. Abba och Volvo funkar alltid. Dziep var glad att vara tillbaka.
Efter ännu lite mer shopping och Starbucksbesök så begav vi oss hem för att äntligen möta the Guests, Dzieps värdfamilj. Visade sig vara en riktigt chic, trevlig familj. Katherin och Brendan (Gmom and Gdad som Dziep kallar dem) tog ut mig och Dziep på lyxmiddag. Skaldjursrestaurang där jag blev uppäten av myggor men maten var himla god.
Tisdag morgon vaknade vi upp deppiga över att vi var tvungna att lämna Charlestonbubblan. Efter frukost med Evan och Ricky så begav vi oss hem. Som sagt så agerade jag mästarnavigerare eftersom vår trötta Garmin gav upp.
Nu är vi tillbaka i Wesleyanbubblan och det känns inte lika tungt som jag trodde. Ikväll blir det movienight med Into the wild, imorgon kväll ska jag och Amanda åka till the fair vilket är en väldigt Southern grej. Ungefär som Kiviks marknad fast med ett stort tivoli och väldigt mycket mer redneck. Blir nog skoj. På fredag får jag finbesök och åker till Atlanta.
Bilder från helgen kommer upp på facebook och förhoppningsvis här också inom kort.
Kram!
Sista dagarna i Charleston spenderade jag och Dziep på följande vis:
Måndagen var vi hurtiga och klev upp 9 för att promenera över Cooper River Bridge (en riktigt ståtlig ny bro i Charleston) fram och tillbaka. En 9 km lång promenad som gav oss solbrännelinjer i formutav sportbehåringning och t-shirtärmar. Stiligt värre.
Sedan blev det återbesök tillsammans med Evan och Ricky till Porter-Gaud high school där Dziep tillbringade sitt år tillsammans med Evan och Ricky. Det blev till att hälsa på mängder med karismatiska proffessorer och gamla klasskamrater. Jag blir alltid presenterad som Frida from Sweden, mycket praktiskt eftersom man aldrig saknar samtalsämne. Abba och Volvo funkar alltid. Dziep var glad att vara tillbaka.
Efter ännu lite mer shopping och Starbucksbesök så begav vi oss hem för att äntligen möta the Guests, Dzieps värdfamilj. Visade sig vara en riktigt chic, trevlig familj. Katherin och Brendan (Gmom and Gdad som Dziep kallar dem) tog ut mig och Dziep på lyxmiddag. Skaldjursrestaurang där jag blev uppäten av myggor men maten var himla god.
Tisdag morgon vaknade vi upp deppiga över att vi var tvungna att lämna Charlestonbubblan. Efter frukost med Evan och Ricky så begav vi oss hem. Som sagt så agerade jag mästarnavigerare eftersom vår trötta Garmin gav upp.
Nu är vi tillbaka i Wesleyanbubblan och det känns inte lika tungt som jag trodde. Ikväll blir det movienight med Into the wild, imorgon kväll ska jag och Amanda åka till the fair vilket är en väldigt Southern grej. Ungefär som Kiviks marknad fast med ett stort tivoli och väldigt mycket mer redneck. Blir nog skoj. På fredag får jag finbesök och åker till Atlanta.
Bilder från helgen kommer upp på facebook och förhoppningsvis här också inom kort.
Kram!
söndag 10 oktober 2010
Charleston, dear old Charleston
Jag vill aldrig åka härifrån. Kunde nog inte spenderat höstlovet på ett mer avslappnande sätt. Jag och Dziep har inga tider att passa, vi har en bil så vi har total frihet. Vi gör helt enkelt vad vi vill. Love it.
Charleston har hittils levererat. Gårdagen spenderades downtown. Vi inledde med en runda på farrmer's market som hölls i en stor park i centrala Charleston. Fyra gånger större än Stockholmsversionen och det hela livades upp av att 50-70 pers utövade massyoga mitt i parken. Vi mötte upp Dzieps vän Evan som visade sig vara en riktigt trevlig prick. Efter lunch, några timmars shopping, promenerande och nostaliska återbesök vid tidigare besökta platser så så lämnade vi Evan och åkte hem. Ett stopp i mataffären senare lagade vi god middag med pilgrimsmusslor. Vi spenderade kvällen hemma i vårt mansion. Dzieps vänner Emelie och DeDe kom förbi några timmar. På något sätt hann klockan bli 4.30 innan vi kom i säng.
Idag började vi dagen med brunch på Bagel Nation med Evan och Emelie. Resten av dagen spenderade på liknande vis som gårdagen. Shopping och bara planlöst strövande i vackra Charelston. Det är verklien en riktigt vacker stad. Mamma och Pappa: Jag tog det obligatoriska fotot vid Rainbow Row, hittade dock inte någon t-shirt denna gång. Idag mötte vi upp med Ricky, ännu en av Dzieps vänner från sitt utbytesår. När vi tröttnade på downtown åkte vi hem till Ricky och satt ute på hans brygga.
Vi käkade middag med Ricky och Evan på en thairestaurang. Gott gott. Jag trivs fantastiskt bra med Dzieps vänner, hon är stolt över att "we have the same taste in friends sistah!". Imorgon ska vi ta en långpromenad över Charlestons största bro sen blir det återbesök i the High School Dziep, Evan och Ricky gick på. Imorgon kväll kommer även ägarna till vårt mansion hem så då får jag äntligen träffa the Guests. Ja, de heter verkligen så.
Jag har det bättre än bra helt enkelt.
Charleston har hittils levererat. Gårdagen spenderades downtown. Vi inledde med en runda på farrmer's market som hölls i en stor park i centrala Charleston. Fyra gånger större än Stockholmsversionen och det hela livades upp av att 50-70 pers utövade massyoga mitt i parken. Vi mötte upp Dzieps vän Evan som visade sig vara en riktigt trevlig prick. Efter lunch, några timmars shopping, promenerande och nostaliska återbesök vid tidigare besökta platser så så lämnade vi Evan och åkte hem. Ett stopp i mataffären senare lagade vi god middag med pilgrimsmusslor. Vi spenderade kvällen hemma i vårt mansion. Dzieps vänner Emelie och DeDe kom förbi några timmar. På något sätt hann klockan bli 4.30 innan vi kom i säng.
Idag började vi dagen med brunch på Bagel Nation med Evan och Emelie. Resten av dagen spenderade på liknande vis som gårdagen. Shopping och bara planlöst strövande i vackra Charelston. Det är verklien en riktigt vacker stad. Mamma och Pappa: Jag tog det obligatoriska fotot vid Rainbow Row, hittade dock inte någon t-shirt denna gång. Idag mötte vi upp med Ricky, ännu en av Dzieps vänner från sitt utbytesår. När vi tröttnade på downtown åkte vi hem till Ricky och satt ute på hans brygga.
Vi käkade middag med Ricky och Evan på en thairestaurang. Gott gott. Jag trivs fantastiskt bra med Dzieps vänner, hon är stolt över att "we have the same taste in friends sistah!". Imorgon ska vi ta en långpromenad över Charlestons största bro sen blir det återbesök i the High School Dziep, Evan och Ricky gick på. Imorgon kväll kommer även ägarna till vårt mansion hem så då får jag äntligen träffa the Guests. Ja, de heter verkligen så.
Jag har det bättre än bra helt enkelt.
fredag 8 oktober 2010
Ja jisses du
Vi är äntligen framme efter en 5 timmar bilresa som flöt på mer eller mindre smärtfritt. Jag antar att jag borde ha slutat förundras över dessa amerikanska mansions vid det här laget men nu blev jag paff igen. Dzieps f.d värdfamiljs hus är otroligt. Jag skulle kunna gå vilse i det. Det är ljust och för en gång skull riktigt smakfullt. Köket är gigantiskt. Kylen är fylld med olika ostar (I'm in heaven). De har en minikyl. Två diskmaskiner bredvid varandra. Huset har två flyglar. Ett mediarum med bio. Swimmingpool. Varje rum har eget badrum och egen walk-in closet. Nämnde jag att vi har huset för oss själva fram till måndag?
Vi kom fram runt 9, åkte till en vietnamesisk restaurang och köpte med oss god vietnamesisk mat hem. Nu ligger jag på en stor, fluffig säng och strax ska vi spela lite Nitendi Wii. Imorgon blir det en dag i downtown Charleston. Livet är ganska bra nu.
Vi kom fram runt 9, åkte till en vietnamesisk restaurang och köpte med oss god vietnamesisk mat hem. Nu ligger jag på en stor, fluffig säng och strax ska vi spela lite Nitendi Wii. Imorgon blir det en dag i downtown Charleston. Livet är ganska bra nu.
torsdag 7 oktober 2010
Roadtriping i monstertruck
Det har varit en busy vecka med fyra uppsatser och diverse mid-termsprov men imorgon är det äntligen fredag och Fall Break. Visserligen vara lovet bara över måndag och tisdag men jag och Dziep ska ta en roadtrip upp till Charleston. Dziep var utbytesstudent där för två år sedan och vi ska bo i hennes värdfamiljs hus. De är i Californien fram till måndag så vi får huset för oss själva i några dagar.
Jag har lånat Mercedes och Carlos (den übergenerösa familjen vars beach house jag tillbringade Labourday weekend i) bil. Jag visste bara inte att det var en monstertruck jag skulle köra. Seriöst så är det en av de största bilarna jag någonsin har sett, det finns plats för 7 pers så jag och Dziep kommer inte behöva trängas. Ska försöka slänga upp en bild på trucken under helgen.
Jag är galet exalterad, jag har varit i Charleston två gånger förut och det är en fantastiskt fin och mysig stad. Dessutom ska det bli himlans skönt att komma iväg på en liten mini semester (oktoberfest var inte så avslappnande direkt). Jag tror att jag och Dziep kommer att ha det himla bra. Datorn kommer att få en av de sju platserna så förvänta er update under helgen!
Kram!
Jag har lånat Mercedes och Carlos (den übergenerösa familjen vars beach house jag tillbringade Labourday weekend i) bil. Jag visste bara inte att det var en monstertruck jag skulle köra. Seriöst så är det en av de största bilarna jag någonsin har sett, det finns plats för 7 pers så jag och Dziep kommer inte behöva trängas. Ska försöka slänga upp en bild på trucken under helgen.
Jag är galet exalterad, jag har varit i Charleston två gånger förut och det är en fantastiskt fin och mysig stad. Dessutom ska det bli himlans skönt att komma iväg på en liten mini semester (oktoberfest var inte så avslappnande direkt). Jag tror att jag och Dziep kommer att ha det himla bra. Datorn kommer att få en av de sju platserna så förvänta er update under helgen!
Kram!
Bilder från Helen
Vår campingplats
Stämningen på topp i Biergarten
Som sagt, på topp!
Disneykulisstaden -Helen
Äventyrsminigolf blir man aldrig för gammal för trodde vi....ja, vi spealde innan vi gick till Biergarten, det hade nog varit roligare efter
Lisa, jag och Anton på taxibussen in till Helen by night
Taxibuss=Partybuss. Checka in lamporna i taket!
Ja, sedan var det mest karaoke. Passionerad karaoke.
På det hela taget, en underbar helg
söndag 3 oktober 2010
Oktoberfest
Är tillbaka från en galen helg i en disneyworldliknande miljö, helgen har varit fylld med biergarten, obekväm tältsömn, kampingliv, karaoke, flykt från polisen och en himla massa glädje. När energin kommer så ska jag langa lite bildbevis.
Saknar er alla!
Saknar er alla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)