Dagen då allt som kunde gå fel gjorde det

Nu har jag bestämt mig för att köpa en bil. Det kommer att dröja länge innan jag ägnar mig åt inrikesflygning i Amerikat igen.

Planen för gårdagen var följande: Hela familjen (komplett med farbröder och faster) skulle äta en trevlig lunch och sedan skulle jag och farbror två från Bryssel skjutsas ut till flygplatsen runt tvåtiden. Jag skulle hoppa på flyget klockan 16.07 och landa i Atlanta 18.04 där Amanda och Kayla skulle hämta upp mig och min väska. Vi skulle vara tryggt hemma på Wesleyan igen runt 20.00 för en lugn kväll med uppackning och mys.

Det här är vad som hände:

Lunchbiten gick bra. En rejäl och god lunch avnjöts och vi hoppade mycket riktigt in i bilen strax efter två. Vi checkades in ordentligt och jag sa ett jobbigt hejdå till familjen på obestämd tid. T.o.m security check gick riktigt smärtfritt. Väl framme vid gaten ser jag att två tidigare Atlanta flighter under dagen har blivit timtals försenade och en har ställts in. Min är on time. Lycklig messar jag mamma och tackar min lyckliga stjärna för att jag bokade in mig på den enda Atlanta flighten som var on time.

Sedan gick det utför.

Skärmarna började visa ett stort rött Delayed. Ingen mer info än så. Tillslut får vi veta att det är thunderstorms och skyfall i Atlanta vilket hindrar plan från att lyfta och landa. Atlanta som är världens mest trafikerade flygplats är ngt av spindeln i USAs flygnät. Därmed var hela flygsystemet en total mess och i princip alla flighter var försenade eller inställda. Hundratals stressade och upprörda människor samlade i väntsalarna utan info. Lyckat. Jag försöker uppdatera mamma och Amanda så gått det går.

Vi får veta att vi kan få åka 17.40. 17.55 får vi veta att planet inte kommer at lyfta 17.40. No shit Sherlock.

En halvtimme senare får vi veta att vi får åka 19.00 och att boarding kommer att börja om tio minuter. En lättnadens suck går genom oss alla när vi äntligen får gå på flyget. Jag hinner messa Amanda och säga att om det åker om en timme så blir det lagom sedan dör min mobil av batteribrist och jag är onåbar för omvärlden.

Vi hinner ut på startbanan innan vi blir tillbakakallade p.g.a nya skyfall i Atlanta. Vi får vänta en timme ombord på flygplanet. Nu börjar folk bli lätt frustrerade. Jag skitstressad för att jag inser att Amanda och Kayla kommer att få vänta länge på flygplatsen utan att veta varför.

Tillslut uppe i luften. 1h och 20 minuter senare landar vi äntligen i Atlanta och folk börjar mumla till varandra att we made it!

Nä nä nä, sakta i backarna. Det trodde ni väl ändå inte? Vi har tyvärr ingen gate till er ni får vänta i 20 minuter. De 20 minutrarna blev till 2 timmar. Väntandes 50 meter från terminalen. Vid det här laget hade de flesta gått förbi frustrationsläget och in i uppgivenheten. Jag satt och led med Amanda och Kayla och mamma som jag insåg förmodligen undrade var jag höll hus.

Tillslut på fast mark kommer ut i välkomsthallen och får småpanik för att jag inte hittar Amanda och Kayla, börjar fumla med telefonautomaten som bara skriker ERROR till mig. Hör plötsligt någon ropa Welcome to America! Blombukett och kramar. Och jag började grina av lättnad och 9 timmars frustration.

Men ni trodde väl inte att det var färdigt där? Nej, sen var det ju det där med väskan. Vi väntade vi bandet i 40 minuter, sen försvann plötsligt Washington DC från alla skärmar och väskor slutade komma. Vi, tillsammans med de flesta från min flight blev hänvisade till Deltas bagagekontor. Där människor från ungefär 15 andra flighter redan väntade i en lång kö. Så...45 minuters köande. Tillslut får jag reda på att min väska finns att hämta bland oversized bagage-avdelningen (ja, jag var ju borta i hela 5 dagar). Lycklig över att min väska är lokaliserad springer vi bort till oversizedavdelningen där en grupp människor står till synes uppgivna. Var kan jag hämta min stora väska? undrar jag. Here säger någon But the belt is broken naturligtvis är bagagebandet trasigt. Varför skulle någonting fungera idag? Efter en halvtimme kommer tillslut mannen med den magiska nyckeln till proppskåpet (eller vad det nu var) och min väska rullar äntligen upp på bandet.

Sedan var det bara hemresan kvar då. Bara. För ni kommer väl ihåg anledningen till att hela flygkaoset uppstod från första början? Just det, thunderstorms och skyfall. Det skulle vi alltså köra hem i. Vi fick köra på halvfart hela vägen hem för att undvika vattenplaning. Resan som vanligtvis tar 1 timme o 15 minuter tog ungefär 2.5 timmar.

Så klockan två på morgonen. Prick 12 timmar efter jag satte mig i bilen mot flygplatsen i DC staplar jag in på mitt college rum. Slänger mig efter laddaren i resväskan och ringer mamma.

Kan bara säga att jag beundrar Kayla och Amanda. Inte många som skulle stå ut med att vänta i nära 4 timmar på en flygplats utan ngn som helst info. Dessutom var de inte de minsta sura när jag kom, de hade köpt blommor och orkade till och med skämta. Welcome to America!

Men, som sagt, jag köper en bil snarast!

(Förlåt för det superlånga, frustrerade inlägget!)