Framme!

Jag känner mig lite grumlig i huvudet, klockan på min dator visar 3.58 och när jag klev upp imorse visade klockradion 6.15. Men nu är jag äntligen framme. Resan gick bra, mellan Köpenhamn och DC satt jag bredvid en tjej som skulle praktisera på en radiostation i Mexico city i ett halvår. Vi gav varandra lite moraliskt stöd och en flygvärdinna gillade oss/tyckte synd om oss så han gav oss allt möjligt; glass, nallar you name it.

Anita, min farbrors fru och min kusin Tara kom och hämtade mig på flygplatsen. Klockan var ungefär halv fem amerikansk tid när vi kom hem. Sen dess har jag inte gjort mycket, kollat lite på tv, sovit lite och käkat middag. Imorgon ska jag försöka köpa en mobiltelefon och eftersom det är min farbrors födelsedag så ska vi nog gå ut och äta.

Hittils har jag mest tänkt på hur mycket jag kommer att sakna mina nära och kära men på flyget kom jag även på hur mycket jag kommer att sakna Sverige. Sakna att höra andra prata svenska, sakna att läsa DN på morgonen, sakna Stockholm och sakna att öppna kylen och se Västerbottenost, kaviar och Arlamjölk. Vi bor i ett rätt bra land.

Men nu är jag mest nyfiken, på måndag ska jag äta lunch med en av mina värdfamiljers älsta dotter som jobbar här i DC. Men först ska jag njuta lite av att vara tillbaka i DC med min släkt.